Det är jag det, vi hade en rätt bökig natt... Jag har dock hållit ut och inte sovit något idag, hoppas bara att jag inte får äta upp det senare ikväll.

 

Idag tog jag upp nästan hela vår BVC-sköterskas telefontid. Alva har svår separationsångest, och det drabbar mest vår familj. Lämning och hämtning på dagis är inga problem, där känner hon trygghet. Och hos mig. Problemen hon har är med hennes pappa, eller snarare hans jobb. Han är borta i snitt var annan eller var tredje vecka, och som vår BVC-sköterska sa så förstår Alva inte att han kommer tillbaka igen. Hon vet att han jobbar, men hon är ju liten fortfarande och vet ju inte vad det innebär. Jag å andra sidan har ju aldrig varit borta, så jag och endast jag är hennes trygghetspunkt. När hon inte ser mig i en miljö där jag hör hemma, alltså överallt förutom dagis, så får hon panik och riktigt laddad ångest. Det gör så ont i oss alla tre, Alva som blir så rädd och Markus, ja ni kan ju tänka er om det va erat barn. Jag ser att dom jag älskar mest och högst inte mår bra. Och jag räcker inte till. Som det är nu så sitter hon i mitt knä på toan, duschar alltid med mig och går med mig när jag ska hämta vatten. Om Markus försöker vara med henne så gråter och skriker hon "Pappa gå, mamma kom!".

 

Det är ju en normal reaktion hos ett barn i vår situation. Hon vet inte när pappa försvinner igen och om han ens kommer tillbaka. Och när han väl är hemma blir han en inkräktare som konkurerrar om min uppmärksamhet.

Det främsta rådet vi fick va att inte tvinga Markus på henne utan att låta henne få som hon vill, främst för allas välmående men också för att om Markus går på för mycket och jag som är tryggheten försvinner så kommer fasen bara förlängas.

 

Hur ser det ut hemma hos er? Jag vill gärna komma i kontakt med andra föräldrar i samma eller liknande situation, båda parterna.