Hör har sjukdomarna avlöst varandra och Markus har varit borta jätte-mycket. Det är kämpigt ibland (läs ofta) att ha en ettochetthalvt-åring och en fästman som är iväg mer än hälften av tiden och jobbar "vanlig" resterande tiden som det ser ut nu. Speciellt med sjukt barn.

För ca två veckor sedan va Alva riktigt feber-sjuk. Hon låg och sov bredvid mig på soffan och då hände det som inte får hända. Jag noterade att hon inte andades. Jag som är världens mest onojjiga person la handen på hennes mage och sökte efter andningsrörelser. Inget hände. Det svartnade för mig och allt jag tränats att göra i sånna situationer var som bortblåst. Jag slet upp henne och skakade henne och fick tillslut liv i henne. Jag grät hysteriskt och ringde 112 och ambulansen kom med blåljus och körde oss till barnakuten. Läkaren där va helt dum i huvudet rent ut sagt. Hon sa att jag bara inbillade mig, att Alva säkert bara tagit ett djupt andetag. Det vet jag att jag inte gjorde. I ambulansen satte dom embla-plåster på henne ifall dom skulle ta ven-prov på henne. Det gjorde dom inte utan tog kapillär-prov istället. Då bad jag dom ta bort plåstret och det sa dom att dom skulle. Sen tänkte jag inte mer på det. Två dagar senare tog jag och Alva en dusch tillsammans och då såg jag att det satt kvar. Jag tog bort plåstret och då hade hon fått sår efter det. Jag pratade med min BVC-sköterska och träffade henne på eftermiddan, hon konstaterade att Alva hade fått brännsår av plåstret. Jag fick information om att det får max sitta på i en timme. Nu vet jag att jag inte kan lite på nån, och skäms över att jag inte dubbelkollade!

Det är helt galet att man får bättre hjälp på BVC än av barnläkare! Nu mår hon bra i alla fall mitt lilla hjärta! <3