Man blir lite knäpp ibland när man är gravid. Att allt kretsar kring vad som ligger i magen är egentligen inte så konstigt, det galna är vad som händer i huvudet. Jag tycker själv att jag inte är speciellt hormonell, får inga utbrott eller tar åt mig av konstiga saker. Jag är fortfarande mig själv mentalt och det är skönt, det är mina prioriteringar som ändrats. På det sätt som hormoner påverkar mig är att jag kan börja gråta hysteriskt helt plötsligt, helt utan förvarning och utan att något utlöser det.

Sen påverkas man av hur kroppen reagerar också. Jag har haft väldigt mycket sammandragningar/förvärkar. Min BM har sagt åt mig att ta det lugnare, hur man som arbetslös ska kunna göra det när man redan känner sig som det lataste som finns?! En sån kommentar gör en orolig i sig också. Kommer bebisen nu om jag inte ligger still i sängen hela dagarna? BM frågade hur det känns i underlivet när jag får sammandragningar. Ibland inte alls och ibland blir jag ömmare än innan. Öm är jag hela tiden p.g.a. bebisens huvud lägger sån tygnd på bäckenet. Att det gör ont är inte bra, vila mer säger BM. *suck*

Så nu har jag fått för mig att bebisen kommer snart, typ inom en månad. Inte alls stressande, jag är inte klar hemma än! FAN! Stress, stress, stress! Nu vill jag bara att Markus ska komma hem, då kommer det nog kännas bättre. Han kan alltid lugna mig och få mig att inse hur löjlig jag är. Han är bäst! <3